med din kärleks förband

klär av mig
blottar såren

de allra fulaste
bristningarna

de som jag döljer
även för min syn

du ser

i dina ögons spegel

skänker du ändå
vackra bilder

där allt är bättre

finner kraft
på botten

i alternativet
till inget

finns möjligheten
att vara

och mig själv förlåta

ber en stilla bön
att återfinna

det jag nyss
höll i min hand

det sköra
flyktiga

så vackra

som jag så länge
längtat efter

men som inte
höll för ljuset

som inte fick
min omsorg

för där finns en längtan

stänger verkligheten ute

så länge

skapar rummet
där den inte når mig

där jag kan andas

söker tillit

våga släppa
mitt motstånd

tro att den åter
kan tas emot

att den ska
släppas in

för att varsamt förenas

med de drömmar

jag ännu inte
helt kan se

livets vädjan

du lilla

du som stannat

jag lovar dig

du rädda

sorgsna så sköra

jag ska lyssna

stryka ditt hår

låta dig vila

när tröttheten

blir för svår

men släpp ditt

krampande tag

följ mig

låt mig leda oss

till den äng

där vi kan få blomma

när du ännu äger tron

den största fattigdomen

är inte den som infinner sig

när pengarna tar slut

det är den som kommer

när du inte längre

litar till din egen förmåga

missar du bollen får du skylla dig själv

nej, säger vi

ja ja, vi är medvetna om att

du inte har några armar

men svaret är nej

du får inga pengar

och ja, lilla stumpan

vi vet också att du

inte har några ben

men som sagt

svaret är nej

och visst

vi är inte korkade

vi har sett intygen

vi förstår att du med all säkerhet

kommer att få allvarliga men av detta

självklart förstår vi det, lilla vän

men du får lov att

finna dig i vårt beslut

vi säger nej

se så gumman

trilskas inte nu

här har du bollen

du ska spela från start

nittio minuter

är du riktigt duktig

och visar framfötterna

så kanske du blir upptäckt

och får kontrakt

uppvaknande

har ett liv

det är mitt eget

mitt ansvar

en dag kommer jag

att se tillbaka på det

ändå och ännu på knä

för en stund var längtan

efter brutna ben

en oförmåga att stå

större än att

åter lära sig gå

ta nya steg

söker modet att

trotsa ärren

ödmjukheten att se

dem stappla

tron på att de ska bära

och viljan att finna dem

en riktning

men aldrig ska jag sluta söka

står handfallen

förbannar att tiden

jag fick på mig

inte räckte till

att jag ännu inte

funnit svaren

de som jag velat lägga

som helande bomull

kring de tomrum

som du har ärvt

och först tog de nätet

de gav mig linan

till en början

fast förankrad

med skyddsnät

att falla i

har balanserat

ibland med steg

i fel riktning

tappat fästet

tvivlat på en

fortsatt vandring

sett den kapas

ersättas med

en mera skör

känt skammen

inte trott på ett

liv förutan den

fått stadigare steg

kanske kunnat

löpa den ut

upplever fallet

när de tog den

ifrån mig

som om de skulle kunna höras

gör murar av

rädsla och oro

av egen

och av det som

kan vara andras

med dem bygger jag

runt hjärtat

sedan kräver jag det på

ärliga och rena svar

de som varit gömda

med en nybörjares

försiktiga entusiasm

och klumpighet

utan förmåga att

riktigt hantera

än mindre nå deras styrkor

ändå fast besluten

att hålla dem kvar

inte släppa och överge

värnar de återfunna sidorna

som tillhör mig

men som jag ännu inte äger

med våren som känsla

känner våren

de varma vindarna

hur mörkret avtar

och ljuset skänker liv

till det spröda

en början

känner våren

känner den inifrån

om det är minnas jag vill

fortfarande i gränslandet

till sagan

där det ännu finns ett val

där kapitlen

kan lämnas skrivna

där de i en bubbla

varsamt kan flyttas ut

men då riskerar

att spricka

de som andas liv

befann mig i stunden

den levande

där närvaron

skingrade dimmorna

ur stunden

föddes längtan

en strävan

att finna fler

stanna i dem

samla på bilderna

i väntan på penslar och färger

när det inte går att skynda

när mål och drömmar

inte kan målas i bilder

söker jag fästet

mot marken

utan egen nyckel

om igen sveper den in

tröttheten som omfamnar

och bjuder in mig

under sitt täcke

med löften om vila

och avskildhet

kurar jag upp mig

i dess famn

den ska få stanna

men bara för en stund

bara som en gäst

tid för nya sidor

mitt offer förtjänar att vila nu

få en order att lämna rodret

som en trogen soldat

har hon skyddat

försvarat mig i tron

att hennes motpol

den starka och presterande

är den enda som kan byta av

och ta hennes plats

betraktad som en fiende

hon som egentligen ville väl

som ville bli sedd och älskad

men som fick fria händer

att gräva gropen

en skör skatt

känner hopp

den där lilla gnistan

den svaga

men ändå så starka

som behövs för

att elden ska ta sig

för att det ska bli varmt

men lycka är nu

hör barnens skratt

det äkta och förlösande

som liksom inte

går att hejda

om det var möjligt

skulle jag fånga stunden

stänga in den i en burk

tillsammans med

doften av syren och

synen av en potatisplanta

som just sprungit ur jorden

egen vänskap

försöker knyta banden

till den som står närmast

som alltid skulle kunna

finnas där

men till den allra

svåraste att lita på

för ingen sann vän

har svikit lika lätt

slagit lika hårt

önskar jag kunde

mina tårar rinner

nedför kinden

och de torkar

vissa lämnar spår

öppna sår

men de är egna

jag kan vårda dem

och hindra dem

från att varas

tårarna på din kind

kan jag inte torka

sorgen i dina ögon

fastnar i mitt bröst

en ovan färd

försöker hålla fast

vid ratten

styra själv

bromsa när det behövs

aldrig mer vill jag
släppa taget helt

bli passagerare
på min egen resa

när rustningen fallit

det var när det var över

när kroppen endast tillät

små små steg

långsamma och bara

ett i taget

det var först då

när jakten fått sitt slut

som jag kunde börja finna

det jag sökt och

det jag förlorat

med rädsla för höjd

det finns tillfällen

då orden inte räcker till

när de inte nog kan

beskriva storheten

vid andra tillfällen

blir samma ord till berg

så vackra men så stora

att de skrämmer

efter en lång väntan

som en förlossning

med kraftiga förvärkar

med smärtan

med känslan av att det

inte finns någon återvändo

och med vetskapen om

att jag är en mycket

priviligierad människa

en så mycket större uppgift

i denna lilla by
finns det de som tycker
att de är bättre än

de som bor i byn bredvid

som anser sig ha

en högre status än de som

föddes i ett annat land

som tror sig ha ett större värde

bordsskick och bäddade sängar

blev när insikten sjönk in

med ens helt oviktiga detaljer

för i denna lilla by

har jag valt att låta

mina barn få växa upp

men jag finns här

när de slutat krypa
när de första stapplande stegen
plötsligt blivit stora kliv

när kliven inte längre
självklart tas bredvid mina

gäller det att motstå impulsen
att krama för hårt
hålla fast för att stanna tiden

först då

i mitt innersta rum

renoverar jag

varsamt återställer

till det genuina

när jag känner mig hemma

när rummet är tryggt

och bara mitt eget

hoppas jag kunna bjuda in

skapa oordning

och stöka till

från en annan jul

öppnade locket till kistan

med julsaker

inlindat i silkespapper

låg inte bara tomtarna

ljusstakarna och kulorna

där fanns även minnena

en möjlig väg

står på ett ben
steget framåt
känns skrämmande
samtidigt lockande
men så svårt att ta

så tryggt så enkelt
att istället kliva bakåt
fortsätta gå i redan
trampade spår

så kommer den
insikten om att det
inte är möjligt
steget tillbaka är inte
längre ett alternativ

och jag kan snart inte
längre hålla balansen

välkommen

någon knackar på

fast inifrån

någon som det spritter i

som vill ha

som vill upptäcka

som inte ber om ursäkt

tror inte jag har träffat

henne förut

när det vänder

ibland skingras molnen

och solen kan anas

då gäller det att få fatt på

en av strålarna

låta den visa vägen

komma närmare det ljusa

det som föder liv

befrielse

känner igen hans längtan

ser den tysta bönen

till drinken i glaset

önskan att den ska

lösa upp alla stela tankar

befria honom från gårdag

och morgondag

få hänge sig åt livet

få känna lyckan

i att finnas

bara här bara nu

mitt i glädjen

känner sådan värme

så många fina ord och handlingar

så oväntade och så riktade mot mig

är så lycklig

så innerligt tacksam

i stunden

nedför kinden

i exakt samma stund

faller den där tåren

och den faller inte av glädje

utan krav

minns den lite

förbjudna längtan

efter 38,2 och en kalle anka

nu ligger jag här

med just det

38,2 och en tidning

trots åren som gått

och tidningen som blivit en annan

är känslan densamma

svår att sätta namn på

men nära släkt med frihet

hopp

visst är det mörker

men det är grått

sett över tid

har det svarta

blivit vitare

mot en svart bakgrund

blir andra färger

sedan lysande och starka

en enda önskan

om man gavs chansen
att göra ännu en resa

om man fick välja
fritt ge önskemål
till denna nästa gång

ges möjlighet till rikedom
till enorm kunskap
ett vackert utseende
stora framgångar

då skulle jag välja mycket
eller kanske inget

bara jag fick bli en av dem
vars inre beboddes av frid

identitet

mitt offer får sin näring

i nya nederlag

smärta ger likt godis

dess hull

det nikotinet ger sin rökare

drinken sin alkoholist

ger smärtan mitt offer

rädslan densamma

att släppa taget

förändra

hålla för storm

när en insikt når handen

är den inte längre tung att bära

när de samlas

sätter sig i kronan

bildar grenar och får årsringar

utmanas rötterna

vingar av glas

av en vän
hon lever inte längre

fick jag de vackraste
av gåvor

ett par vingar av glas och
en smyckeask fylld med bomull

i mina försök att flyga
dämpas fallen

likt en fågel

likt en fågel i bur
betraktar jag

ändå lycklig för att skynket
över buren tagits bort

kan se världen
dess möjligheter

men snälla öppna inte
dörren till min bur
inte riktigt än

min egen stig

av alla dom därute

finns det några

som inte tycker om mig

det får vara så

ska vara så

om det är så

har jag kanske lyckats

kommit en bit på den stig

som bara är min egen

dags att komma hem

dags att komma hem nu
flackat länge nog
sökt så många platser
för bekräftelse och godkännande

dags att komma hem
hoppa av tåget
sakta till fots gå hemåt
blunda och lita på att komma rätt

dags att komma hem nu
bygga bo i de inre hålen
fylla upp de tomrum
där jag är ämnad att bo